Långa sommarlov vid Dansberget
1930-talets sommargäster på Sandhamn var betydligt färre än i dag men stannade oftast hela sommaren.
De sommarboende i husen som byggdes kring Dansberget bildade sin egen gemenskap, där de badade tillsammans i Skärkarlshamn och Trouville och möttes vid kvällspromenaden i hamnen.
Ted Bergman, 80 år, minns hur familjen varje sommar kom till ön med ett mindre flyttlass.
– Så snart skolan slutat på våren flyttade vi ut till Sandhamn med Sandhamns Express från Pontonbryggan vid Slussen. Som andra sommarboende familjer fraktade vi våra sängkläder och husgeråd ut och in varje år i stora trälådor. Lådor och koffertar anlände separat till båten med stadsbud och ställdes ombord i gången framför eldarens öppna lucka ned till det varma och slamrande maskinrummet, berättar han.
På Sandhamn möttes familjen av den smått legendariske Karl Andersson, som hjälpte familjen att forsla tillhörigheterna vidare. Ted Bergman fascinerades av Kalles skärgårdsdialekt med märkliga betoningar och urkraften i hans kropp.
– Om hans häst inte hade fraktats över från Telegrafholmen så körde han upp vårt bagage lastat på en låg, ergonomiskt vansinnig skottkärra. Den var säkert två meter lång med hjulet allra längst fram. I praktiken bar han hela lasset på sina starka armar.
Det fanns då två mataffärer på ön, som drevs av familjerna Kvist respektive Westerberg. Maten handlades på kredit och betalades vid slutet av sommaren.
– Fisk fick vi köpa i hamnen. Den togs upp levande med håv ur en bryggsump. När den klubbades blev det våta blodiga fläckar på bryggan, berättar Ted Bergman. Man drog hem sina varor efter sig i en skrinda som egentligen var avsedd att dra småbarnen i. Den hade stora järnbeslagna ekerhjul. Vanliga barnvagnar som man sköt framför sig var inte att tänka på i Sandhamn där alla vägar utanför bykärnan bestod av djup sand. Längs vägen upp till Dansberget fanns visserligen landgångar utlagda, men de var för smala för att dra en vagn på. Av samma skäl förekom inga cyklar på ön.
Mjölk och ömtålig mat förvarade familjen i ett isskåp i husets jordkällare.
– Det var ett tätt skåp av trä med ett isblock placerat i en inbyggd zinklåda högst upp, säger Ted Bergman. Medan isen under någon månads tid sakta smälte ner sökte sig kylan nedåt i skåpet. Jag vill minnas att isbåten anlände till ön två gånger per sommar. Iskarlen kom då uppkörande med blocken på en skottkärra täckt av isolerande filtar.
Karl Andersson kom regelbundet med sin motorbåt och hämtade familjens sopor och brände dem på ett skär. Dasstunnorna tömde han direkt i havet.
Ted bodde med sina föräldrar i en liten stuga, där maten lagades på en vedspis i ett trångt kök. Hans morfar, Waldemar Wallin, som började komma till Sandhamn vid sekelskiftet för att kappsegla, bodde i ett större hus intill, hade däremot en AGA-spis, som även gav varmvatten och fungerade som värmekälla vintertid.
Hushållsarbetet hemma hos familjen Bergman underlättades av att de hade tvättmaskin.
– Vår tvätt kokades i en tvättstuga i en patenterad vedeldad koppargryta med vev, en sorts tidig manuell tvättmaskin. Vårt hembiträde sov tåligt i köket. Tack vare henne kunde mamma tillbringa stora delar av dagen tillsammans med övriga släktingar på badstranden nedanför vår tomt eller borta vid Trouville. Baddräkterna av ylle tog en evighet att torka.
Till de regelbundna vanorna hörde att dagen ofta avslutades med en promenad ner i hamnen.
– På kvällarna klädde sommargästerna upp sig i ljusa kläder och vitkritade smärtingskor och gick ned till ångbåtsbryggan för att möta Sandhamns Express där den elegante och legendariske Gösta Bredenberg var kapten, berättar Ted. På bryggan träffade man de andra sommarfamiljerna. Om lördagarna var det extra trevligt för då kom papporna ut med båten. De for sedan tillbaka till staden på söndagskvällen, i bästa fall på måndag morgon, utom under semestern som ju var avsevärt kortare på den tiden.
Från ångbåtsbryggan fortsatte familjerna på kvällen ofta vidare till KSSS där man kunde beställa kaffe och förfriskningar vid någon av de vita möbelgrupperna framför klubbhuset. KSSS var inte bara ett sällskap för seglare utan fungerade även som en social klubb för sommarboende familjer.
Till sommartraditionerna hörde även då Barnens kappsegling. Ted Bergman minns med saknad de kringarrangemang som dessutom fanns, som en dragkamp på stranden.
– Alla pojkar var på ena sidan och flickorna och några pappor var på andra. Just när vi skulle dra hem dem kom alltid ytterligare pappor och hjälpte till och så det var kört.
Efter dragkampen var det dags för kapplöpningen från Dansbanan i hamnen till Dansberget och tillbaka.
– Jag sprang så jag var blå i ansiktet för att hålla jämna steg med de större grabbarna, minns han.
Till dagen hörde också en kapprodd med egna båtar utanför klubbhuset.
– De bofasta pojkarna från byn var starkare, skickligare och hade bättre båtar utformade för praktisk yrkesfunktion, så det var alltid de som vann.
När kriget bröt ut 1939 begränsades öbornas rörelsefrihet i skärgården. Det verkliga kriget avtecknades då i barnens lekar.
– Sandfältet var utan tallar och kändes oändligt stort med Ljungzells villa långt bort i bakgrunden. Men här och där hade det bildats små öar av växtlighet i sanden som det gör på stränderna. Där kunde vi bygga hamnar för våra krigsfartyg och utkämpa sjöslag.
De som brukade delta i sjöslagen på Sandfältet var bröderna Bengt och Magnus Steinvall och Håkan Hammar. Båtarna byggdes av brädbitar och pojkarna gjorde sitt bästa för att få dem att likna de båtar de hade sett på bilder i tidningarna.
– Vi bestyckade dem med kanoner som avfyrades med gummiband, minns Ted.
Ted Bergman har fortsatt att tillbringa somrarna på ön och på den stora tomten vid Dansberget har olika bodar byggts om till stugor, så att det i dag finns plats för både barn och barnbarn.
Ted Bergman som barn.
Ted Bergmans morfar Waldemar Wallin, när han sommaren 1902 seglar ombord på sin jakt Herrick.
Familjen Bergmans hus vid Dansberget omkring år 1930. Familjen äger fortfarande tomten där de olika småbodarna har byggts om till sommarstugor åt Ted Bergmans barn och barnbarn.
